05.40

Everybody says wehoooo. 😂

Känner mig riktigt pigg och asa pepp på att åka hem, men klockan är bara 05.40 än och bebis sover, men inte mamman, för jag har fått sova massa efter jag bestämde mig för att chilla ner med amningen, helt sjukt duktig bebis har jag när hon är nöjd, faan den dära amningen, SJUKT SVÅRT 🙁 man känner sig sämst när hon blir hysterisk bara av att se att man knäpper upp, hon är ingen tuttbebis alls. Tack gud för ersättning ♡

Eftersom jag inte alls är trött och har en lugn bebis tänkte jag berätta lite om min förlossning, några mammor har varit lite nyfika på att få höra.. 
Jag gick igenom det värsta traumat i hela mitt liv.

40 h tog min förlossning, jag hade en helt normal förlossningen, allt gick som det skulle, inge konstigheter alls.. men jag kunde fan inte förstår vad som väntade och vilken smärta man skulle uppleva..

Jag var som ett frågetecken större delen av min graviditet, jag frågade min BM på MVC tusen gånger ”varför mår jag så bra?”
Fick alltid till svar att man behöver inte må dåligt bara för man är gravid…

Amen ni vet, jag trodde att man skulle må dåligt eller iaf känna sig gravid, jag trodde att magen blev dö stor och att man i vecka 25 inte skulla kunna böja sig till golvet, jag trodde att man skulle känna sparkar mer tydligt och att man skulle få massa cravings och massa bristningar.. när tiden väl var inne trodde jag att allt var som på film, vattnet går, du åker in, 3h efter är du morsa…

HALLÅ JENNIFER, verkligheten… jag mådde inte dåligt, jag hade liten mage, jag cyklade upp för regements backen till kärleken i vecka 39, min bebis var super lugn i magen tills vecka 37 då hon blev större där inne och jag fick varken cravings eller riktiga hormon bristningarna, (jag fick några enstaka pga. Att magen var spänd, och ja, de var värsta grejen för mig då, men nu, dom syns inte ens längre knappt) mitt vatten gick inte och en bebis ploppa verkligen inte 3 efter..

I onsdags var jag med Natha nästan hela dagen, jag hade lite sammandragningar och ont i svanken, men inget jag direkt tänkte på, vid 22.30 var jag hemma och tog en dusch och där vi 23.00 högg det till i hela under kroppen, vid 23.30 kom min första riktiga värk, och jag förstod att nu, nu är det på gång, jag visste det…

Mellan 20-30 sekunders värkar var 4-5 minut gick jag med till 04.00 och ringde sen till mamma för dom blev mer intensiva, hon kom och jag ringde förlossningen, dom sa till mig ”gå hemma tills du inte orkar längre”
Jag ringde förlossningen 2 gånger till under torsdagen på min mammas begäran men inte försen ca 21.00 på torsdag kväll åkte vi in, då var mina värkar fruktansvärda men fortfarande inte tillräckligt långa och sammanhängande och det visades sig att jag bara var öppen 1-2 cm, faaan tänkte jag, då kunde jag kanske härdat ut hemma ett tag till? Jag fick sjukt cred att jag lyckats vara hemma så pass länge endå med värkarna, nästan ett dygn.. blev så nojjig över att bli hemskickad igen med värken men icke, jag fick ett rum och sedan en bricanyl spruta i vänster ben samt en morfin spruta i höger ben vid 00.00,
”sov nu, du och livmodern behöver vila efter nästan ett dygn med värkar” sa tanten som jag knappt uppfattat namnet på, morfinet fick värkarna och lugna sig men jag kunde knappt sova, men jag slappnade absolut av ordentligt, vilket var väldigt välbehövligt. Vid 04.30 på fredags morgonen var värkarna igång igen, och jag tänkte
”VAFAN HAR JAG GETT MIG IN PÅ…andas lungt.. HELVETE.. räkna andetagen jennifer… vid andetag 25 är värken över.. JAG KOMMER DÖ” …
vid 06 tiden förlorade både dom och jag mig själv mig i smärtan, fram till 10.30 trodde jag att det här kommer aldrig gå och jag levde på lustgasen, jag bönade om att få något som kunde hjälpa mig, jag blev undersök och jag var öppen mellan 5-6 cm.. därefter kom världens bästa narkosläkare in och satt epidral och dropp på mig, som en ny jävla människa, jag kunde gå lite, äta lite, kissa för första gången på typ 32 h… epidralen var guld tills krystvärkarna kom.. och dom kom snabbt och där snackar vi smärta, min kropp förlorade kontrollen återigen och jag skakade okontrollerat.. jag var så fruktansvärt jävla rädd, fick panik, kände verkligen alla som ska föda såhära? 2.5 h efter epidralen hade jag öppnat mig helt och då tog dom vattnet på mig och därefter tappa man mig på 1 liter urin, efter det gick det fort tills hon var ute, fyfan så otroligt smärtsamt.. ja jesus, min mamma sa att ”det känns ungefär som att bajsa ut en soffgrupp”.. NEJ.. att bajsa ut en soffgrupp hade fanimej varit lindrigt.

Nu när jag skriver så låter min förlossning fantastiskt för vissa, och inte alls traumatisk..  men för mig, för mig som är rädd för att ta stick i fingret.. jag kommer nog aldrig mer kunna genomföra en förlossning igen…
Jag fick andra gradens sprickning och fick sy ett par stygn, helt smärtfritt tills första toabesök.. omg.

Verkligen all smärta försvann när min dotter las på mitt bröst, men den satt kvar länge i huvudet.

TACK min Super hjälte till mamma som var med mig uppemot 35 h av förlossningen.. hon var bäst, helt jävla awesome, kan inte vara mer tacksam att hon ville vara med mig under denna resa. ♡
Även min syster, vilken jävla super babe, spenderat 2 dagar med och till en början mycket skrikig icke ammande bebis på ett skit obekvämt BB, allt för att jag inte skulle vara ensam ♡

Detta inlägget tog mig 1.5 h 😂 och nu är det snart frukost hära, dags att packa ihop sig sen kanske?

Ta en titt på denna skönhet 🙊
http://www.regionhalland.se/vard-halsa/webbisar/?view=39952

Pössss