Just saying.

Jag kommer inte bli en sämre mamma än någon annan bara för jag inte tycker att graviditet är så himla mysigt 24/7, ibland hatar jag det,  graviditeten och inte min bebis, skillnaden där, jag har haft en smärtfri och hur bra graviditet som helst, min graviditet har gjort mig frisk i kropp och själ,  fått alla mindre bra saker att läggas på hyllan, min bebis är ett mirakel och jag tror verkligen på ödet när jag tänker på att jag ska ha barn. Jag älskar den sjukt skrämmande tanken att få ha min egen bebis hos mig, jag ser fram imot motgångar samt medgångar, jag vill gå upp tidigt på mornarna för att ge allt jag kan för att försörja och ta hand om mitt barn. Men jag gillar inte att vara gravid, och att jag  riskerar att bli riktigt jävla sjuk pga min värden,  jag säger inte att det inte är värt det utan att jag inte gillar det. Vissa stunder är jag lyckligare än någonsin när jag får sparkar rakt upp i revbenen, jag blit lycklig av alla ul och hjärtljuds kontroller, men det är inte hela tiden varje dag.

Sluta påstå att det är för jag är ensamstående,  jag vet många som har/haft det sjukt mycket värre pga. Sina män!

nu står min kvällsmat och väntar på mig, haha chekkkk it

Fint äre hahahaha.