Känslor.

Äckel känsla.

Sen jag varit väldigt liten har jag haft panikångest, första gången jag minns en ångestattack var när jag var ca 5 år,  Jag vet vad som bidragit till att min ångest har utvecklats, och den värsta känslan är att få det kastat rak i ansiket.

På senare tid har jag lärt mig att leva med daglig ångest, vissa dagar är          k-a-t-a-s-t-r-o-f. Andra dagar märker jag inte ens av det. Det värsta är att människor i min närhet inte orkar lära sig att leva med mig när jag blir ”sjuk”, men jag har även lärt mig att man kan inte förvänta sig att folk ska förstå, för jag själv kan tänka mig att det är svårt att leva med någon som har ångest, om man själv aldrig någonsin upplevt det.

Tack vare min fina dotter har jag lärt mig att kontrollera min ångest på ett annat sätt, hon håller mig aktiv och tankarna på plats, hur jobbigt jag än har det när jag blir ensam, när det blir kväll eller pappa helg så vet jag att jag måste jobba, försörja mig, ta hand om mig, oss och vårat hem, jag är den som ska hålla oss ihop.

Jag är lixåm frisk och sjuk samtidigt, har ett normalt liv som vem som helst och hur galet det än låter, så älskar jag mitt liv, med min underbart, fina och smarta dotter, men jag spyr på min ångest och hatar varje låg period den medför i mitt liv.

Till alla er andra som lever med ångest, sluta aldrig kriga, allt kommer vara värt det slutändan, jag tror det.

Kärlek.✋