Uteliv.

Har fått suga in luften av alkoholångor och rök, fått se bekanta vandra mellan gatorna påverkade och blivit kallad fjortis av en alldeles för full tjej.

Ja självklart!  Jag saknar mitt gammla liv, alltid så easy, jag var alltid färdigfixad och redo att dra ut vilken dag som helst på veckan, jag skrattar åt minnen, sånna minnen jag aldrig någonsin önskar att mina barn skaffar sig, jag har dansat full och jävlig genom många nätter, jag har varit den som hävt dubbelt så mycket alkohol på kortare tid än dom flesta, jag har klappat många ryggar och hållt många toffsar när folk stått framåt lutade och spytt. Jag har varit vild, och jag ångrar inte en sekund av mina sjuka upplevelser,  men jag är glad för jag är där jag är i livet idag, glad för jag lyckades ändra mig.
Jag har hittat mig själv, i en vilsen kropp.
Mitt första möte på MVC… jag gick skrattades där ifrån,  dom erbjöd mig hjälp, hjälp för att sluta dricka alkohol, dom hade koll på mina tidigare vanor och jag hade varit öppen med mitt festande för dom.. men hjälp?
Och nu, 15 veckor efter förstår jag varför jag blev erbjuden hjälp, jag har tampats med jobbiga studer, speciellt att bli lämnad hemma när ALLA är ute och super bort sina problem, jag har verkligen varit sten hård och låtsas som jag inte brytt mig när jag valde läsk istället för vin på tex. Midsommar, men tanken på min graviditet och mitt barn slår bort alla jobbiga stunder, och nu tittar jag tillbaka på allt roligt jag varit med om, slappar av för det inte gick utför och står rakryggad för framtida liv.
Nu förstår jag,  att jag var påväg in i något jag inte visste om, som ingen viste om, tack mamma för du uppfostrat mig med sunt förnuft och att jag hittade det, efter många om och men.

Jag är fortfarande samma sjuka människa,  men med mera koll och med ett hjärta till… ett mammahjärta.

Längtar hem till sängen,  snart min tur att slå mig förbi alla fyllisar som joinar mig på bussen.