Jag känner mig arg och sviken idag, jätte arg, jätte sviken.

Jag är inne i en sånhär bubbla, Hur ska jag lyckas känna glädje? Jag känner att jag fastat i ett mörker över natten, hur ska jag kunna förklara för min bebis att dens pappa inte vill ha honom/henne? jag tog mitt ansvar fast mina planer inte var barn här i livet, jag tog ansvar över situationen och det har jag gjort det helt själv, jag valde inte graviditeten, men jag kan inte fly och lämna min bebis som han gjort, givetvis har jag många gånger ångrat att jag träffade honom den helgen, jag ångrar att jag var så dum att trilla dit och lyssnade på hans ord och flaska fasad, jag känner mig ledsen, inte över min graviditet eller bebis, utan för jag inte kan ge mitt barn allt, allt som den förtjänar, tack vare han.

I mina ögon är han en hemskt människa, som kan göra såhär mot sitt eget kött och blod. Jag är så ledsen att jag tycker så, för någonstans i mig trodde jag att han skulle växa upp och kunna kommunicera med mig, våga vara min vän efter allt vi har gått igenom tillsammans, men mest ledsen för jag trodde aldrig att han skulle kunna behandla sina barn olika. Men han visade för mig att jag inte aldrig någonsin känt honom, allt vi haft mellan varandra har aldrig någonsin varit på riktigt.

Jag längtar efter dig trots detta kaos, du förtjänar absolut inte det här, jag ska göra allt jag kan, jag vet att du kommer vara perfekt, no matter what. ♡