Jag bestämmer själv, själv vad jag ska vilja och känna, aldrig mer kommer jag bli trampad på som ja vore en matta i mitt eget hem, klumparna i magen är som bortblåsta, jag vaknar ren, ovissheten och ångesten som fanns där så fort jag visste hur lågt prioterad jag var är som minnen jag knappt kan förstå har hänt, vart tog jag vägen, och varför gjorde jag valen, varför satte jag mig en helvetes situation för att bevisa för någon att jag kunde, någon som antagligen känt sig lika nertrampad som jag själv. Man är alltid två om tango, frågan är bara vem som styr och vem som följer.

Jävla ångest, den hänger mig i krokarna, men istället för att ge med mig och ramla ner i ett mörker har jag någon som botar mig från allt det sjuka du plantera i min kropp.

Nu undrar jag om jag inbillar mig om att allt kan vara så här jävla vackert. Blir det så om man bara hittar sig själv och lär sig att leva med det förgångna? Jag tror det, jag bestämmer själv mitt mående nu pga. Folk gav mig ett dilemma. Jag tänker skita i alla som har åsikter om hur jag går tillväga, jag tänker vara här, med alla jag vill vara här med.